det tar ett tag innan man kommer in i det, sen är det ju lite olika hurpass man accepterar sin diagnos och hur man sen lever utifrån det. För det är ett val man kan göra - antingen ser man det positiva i livet eller också gräver man ner sig i sorg över det man inte längre klarar av.

Några korta svar på dina funderingar - du skrev psoriasisartrit i en annan tråd och det är en av diagnoserna inom gruppen spondartriter, som utgår från ryggen. Det är inte nödvändigtvis så läskigt som det låter.

Man kan få prova sig fram mellan medicinerna ett tag innan man hittar rätt hjälp och sen se till att få sjukgymnastik också, RÄTT sjukgymnastik.

När jag har mina dåliga dagar och/eller stunder så ser jag ut som en halvkrasslig 90-åring och i mina bra perioder så ser ingen på mig att jag har en reumatisk sjukdom. De bra perioderna kom först efter att jag fått prova att medicinera med kortison i tablettform - det har visat sig vara den enda medicinen som gör riktig nytta på mig.

Och för mig är det inte konstigt med hur det visat sig på dig. Jag fick hälsporrar som inte ville ge med sig, det var nog så mina besvär började på riktigt. Sen allmänt ont i fötterna, vidare till händer/fingrar. Och till sist bröt sjukdomen ut på allvar efter att jag fått mitt tredje barn.

Att du känner dig trött beror på att det är jobbigt för kroppen att gå med smärta.

Jag hoppas att du får bättre hjälp hos reumatologen. Men ge inte upp även om det tar lite tid!

Hej!

Är reumatiker sen ca 12 år. Har provat många mediciner under resans gång.Min form av reumatism får väl anses som måttlig men ibland upplever jag det som skov när smärtan finns i många leder.Min stora hjälp är en medicin som jag faktiskt läste om i en tidning. Jag var då på väg till min Reumatologmottagning i Sunderbyns sjukhus. Tog upp det med läkarenn, han visste inte vad det var. Medicinen heter Celebra och den tar jag när jag känner att en inflammation är på gång i en led.Stor effekt efter 2-4 timmar. Det är en dyr medicin men mig är det räddaren i nöden. Värt att prova tycker jag.Mvh Elisabeth

Halloj

Tycker att din start stämmer ganska bra med min start av sjukdom….

Jobbade också i hemtjänst, fötterna höll på att gå av kändes det som, grinade efter varje arbetspass men upp och på det igen dagen efter. Men sedan kom led efter led smygandes och från helt symptomfri dec. 2003 till riktigt supersjuk i april 2004 och det sa stopp, jag kunde knappt gå.

Men det var lika, började med fötter, ett finger, sedan handleder, tår, knä och axlar.

Fick naproxen först som inte hjälpte, fick orudis retard som hjälpte lite att inte vara stel på morgonen, sedan rullade det på med olika mediciner tills jag fick biologiska och det är ju som dag och natt. Men det tog ju 1,5 -2 år innan jag fick det. Det jobbiga är att reumatikermediciner tar upp till 3 månader innan man vet om de ger effekt.

Trots att jag varit riktigt sjuk så har jag aldrig ätit kortison och det är jag glad för, tror det inte är bra. Räcker med injektioner.

Tror mycket att inställning är a och o, blir man sin sjukdom är det kört. Man kan göra allt men det gör bara mer eller mindre ont. Ibland går det inte, men då kanske det går om ett tag.

Sedan tror jag det är superviktigt att hålla kontakt med sin arbetsplats, för blir man hemma och sjukskriven i flera månader så blir man nästan rädd att komma tillbaka.

Hoppas att reumatologen tar hand om dig och att du får hjälp.

Ja, det tog många år innan man erkände för sig själv och andra.Har väl lite svårt än….

Jag är 14 år och fick min diagnos för två månader sen. För mig gick det väldigt snabbt att få diagnosen då min mamma lider av samma sjukdom. Jag hann dock aldrig få de riktigt hemska symptomen eftersom behandling sattes in så pass tidigt. De ville börja med kortisontabletter men eftersom mamma haft så svåra problem som bara kunnat botas med methotrexat bestämde de att jag också skulle få det. Blev dock metoject (methotrexat-sprutor) istället eftersom jag brukar svara dåligt på tabletter. Efter 1,5 månads behandling är jag nästan helt smärtfri. Kan blossa upp i ena handleden i bland men det förväntas försvinna snart. Det här med att acceptera sin sjukdom utan att bli den tror jag är viktigt. Jag vill kunna göra samma saker som mina kompisar kan, och aldrig i livet att jag tänker låta en sjukdom jag aldrig bett om att få, stoppa det. Jag kör på och gör det jag vill göra, trots att det tar emot ibland. Ska vi stå på händer på idrottslektionen tänker jag banne mig också göra det! Ber om ursäkt för lång text men jag brukar aldrig prata om min sjukdom så det kändes skönt att få skriva av sig lite utan att folk dömer än :)

Visst är det viktigt att acceptera sin sjukdom, men till en viss del, tycker jag.Jag gjorde som du Emmaaaa, i 13 år tvingade jag kroppen att göra sådant som jag visste att jag fick lida för, förr eller senare.Läkare varnade men icke…körde på, jag skulle aldrig låta sjukdomen stoppa mig i något!Jag SKULLE fortsätta med mitt jobb fast det var olämpligt, jag skulle fortsätta med min idrott,dans,lek med barnbarn,hålla takten och kontakten med mina vänner…….det slutade illa, fysisk och psykisk kolapps,2 gånger innan jag insåg att det var kört!Att låta sjukdomen ta över HELT är fel, hoppet och humorn är mitt vapen!😜