![[Stampelina]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Att vara anhörig
Hej!
Jag är inte reumatiker själv, utan har en tvillingsyster som är det, och jag tänkte att i denna tråd kan man som anhörig till en reumatiker få skriva av sig om man vill.
Jag tycker så himla mycket om min syster och när hon fick sin diagnos var det som att jag dog lite inuti. Visste att hon emellanåt skulle få det tufft genom livet. Önskade att läkarna skulle komma med någon mirakelbot och ta bort det eller att jag skulle kunnat få ta över hennes krämpor, eller att vi åtminstonde skulle kunnat dela dem.
Nu har hon stelopererat ena handen och operarat sitt ena knä och det kommer hon få göra snart igen. Hon går ständigt på citodon (tror det heter så) och andra smärtstillande.
Hon fick sina första symptom under sin studentnatt och idag 10 år senare har hon börjat få förvridna fingrar och händer. Önska jag kunde göra något för henne så det inte skulle vara så jobbigt.
Hon klagar nästan aldrig, hon är för det mesta en jätteglad tjej med humöret på topp, är verkligen stark, enda anledningen till att jag vet att hon har det så jobbigt är för att jag frågar så mycket.
Nu har hon förlovat sig och fått en underbar dotter och lever ett bra liv i en nybyggd fin villa och håller på att ta körkort. Hon är lycklig och trivs med livet och har allt hon behöver.
Ändå känns det tungt att stå brevid och inte kunna hjälpa, lite tungt samvete ibland eftersom man är tvilling. Man borde ju dela allt liksom. Svårt att förklara, någon annan som känner igen vad jag menar?
Förstår dig precis. Att vara anhörig är bland det svåraste man kan va.
Detta att bry sig - men inte för mycket.
Att hjälpa till - men inte ta ifrån det dom kan göra själva.
osv det kan räknas upp länga listor på olika saker.
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
"Detta att bry sig - men inte för mycket.
Att hjälpa till - men inte ta ifrån det dom kan göra själva."
Gud vad bra förklarat, det är precis så jag menar.
#1
Det där var underbart skrivet, stämmer perfekt.
/Martina, sajtvärd på kanin.ifokus
Solbackens kaniner
Uppfödning av Holländsk kanin
Tack! Härligt att ni tycker det.
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
Hej! Jag har en pojkvän med reumatism och brukar kika runt här efter råd och tips, och lite för att bygga upp en förståelse (han är inte den som gärna pratar om saker).
Jag tycker väl inte att det är något speciellt jobbigt med det, mer än att ibland får man tänka om vad gäller planer och resor etc för att han har ont. Men å andra sidan så har jag skolios och är full förstående för att ibalnd vill kroppen bara inte alls som man själv vill.
Jag tror ju ganska hårt på naturläkemedel och alternativa behandlingar (och han tar ingen läkarmedecin för han blev deprimerad av dem och var tvungen att sluta) så jag tar gärna emot tips om smärtlindring eller kosttillskott!
Huruvida det är artros eller artrit vet jagfakiskt inte, men ska fråga honom.
Tack för en bra och upplysande sajt!
www.freewebs.com/gypsymice/
http://pehpsii.blogspot.com/
#5 Detta kanske kan vara något att pröva
TENS, EMS och Ultraljud för värkbehandling och läkning av inflammerad vävnad mm
Förstår precis hur du känner! Min mor har en form av svår/ovanlig reumatism, och inte ens sommar och sol hjälper på hennes onda leder. Förr tog hon också citodon, nu har hon bytt till alvedon + diklofenak, men ofta är hon sängliggandes pga värken ändå. Det är hemskt att sitta brevid och se på, man känner sig så maktlös! 
Man vill bara göra vad som helst för att lätta på värken för henne.
Det är jobbigt att vara anhörig då man lider så mycket me den som har det,min far har det o han har det jobbigt.. Men jag fick mycket mer förståelse för han då jag fick samma skit medans mamma bara klagar när han lägger sig o vilar en stund men jag säger till henne att jag är likadan nu för tiden o man behöver få vila en stund när det känns som jobbigast..För det tar så mycket kraft när man har ont! Innan så förstod jag ej va pappa gick i genom men nu gör jag det verkligen!!
Mitt tips till anhöriga är att prata me personer som ej förstår dessa sjukdomar o finnas till hands för den som är sjuk o stötta o lyssna o prata.. men ta inte över totalt å man vill behålla det man kan själv,så länge det går!
Starta ny diskussion