När jag fick min diagnos så blev jag erbjuden psykologiskt stöd.Jag fick remiss skickad till psykologen och gick dit. Men jag vet inte varför egentligen för jag hade inte tagit in informationen om att jag hade Reumatoid artrit. Det var liksom all hjälp jag blev erbjuden. Kollade upp detta med Reumatiker förbundet men tyckte inte det var något för mig. Kostar pengar och thats it. Inget för mig i den åldern heller (fick diagnos när jag var 19år). Så hjälpen jag fick var reumatologen och inget annat. Blev hunsad hit och dit av FK länge tills de en dag beslutat att sjukpensionera mig.Men detta efter flera år av krav på vad jag skulle göra och inte göra. När jag sedan väntade på att få min höftled utbytt så skulle jag vara sjukpensionär.Hela den tiden mellan 19-25år var som om jag var ett försöks djur.Både av medicinering och FK. Nu, för 10 år sedan har jag en fungerande medicin och jag sköter mig själv.Har viss kontakt med Reumatolog annars inget.Att idag uppsöka läkare utöver reumatolog är i stort sett meningslöst.Alla så skyller de mina åkommor på reumatism och att jag ska räkna med problem pga av min sjukdom.